Märi Boman

Mellan 7.30-8.15 imorse har jag varit orolig, rädd, ledsen och arg. Svårt att förklara sina känslor i skrift men jobbigare stund är svår att hitta. Låt mig ta det från början:

 

Jag kom till stallet strax före halv 8 imorse och gjorde som vanligt. Släppte ut Siri och gick in i stallet för att börja fodra. Hon var alltså kvar ute, som vilken annan morgon som helst. Väl därinne tar det en stund för mig att fodra och sätta på täcken, som vanligt. En efter en började hästarna släppas ut och om jag inte ser henne när jag kommer ut brukar jag ropa. Då dyker hon upp bakom nån snödriva, bil eller hörn för att ge sig tillkänna. När jag hade två hästar kvar (går med dom en och en) och jag ropat varje gång, flera ggr, när jag varit ute kom det ingen hund. Dom två sista hästarna fick snällt följa med tillsammans ut men fortfarande ingen hund i sikte. Jag började traska runt på gårn, ropade och lockade, men ingen hund. Jag lyssnade i skogen om jag kunde höra nåt ljud men det var knäpptyst.

Jag hade bestämt med Nisse att han skulle komma kl 8 imorse för att ställa in hö åt mig och när kl var 7.45 (hon hade varit borta drygt 10 min) ringde jag mamma och sa att Siri var försvunnen. När jag kom upp till vägen hörde jag traktorn på håll och efter bara nån minut skymtade traktorn fram bakom kurvan och Nisse var på ingång. Från andra hållet kom det en bil. Nisse körde ner på vägen, stannade och frågade om jag var ute och gick. Jag berättade då för honom att hunden var försvunnen och frågade om han sett henne efter vägen. Negativt svar. Bilen som kom från andra hållet var Per Arne och båda körde ner på gården. Innan P-A hann in sa jag att Siri var försvunnen och frågade om han sett henne när han kom hem. Fortfarande inget positivt svar och jag var tvungen att ta tag i höt eftersom Nisse väntade. P-A satte sig i bilen och körde iväg upp mot Utterbäck. Efter en stund kom han tillbaka och körde ner på gårn. Ingen hund i bilen. Han gick runt på gårn, letade i stallet, bakom transporterna och vid sin trapp. Jag fortsatte med höt. Efter en liten stund satte han sig i bilen igen och körde iväg. Denna gången ner mot Immetorp. Jag fixade klart höt, släppte ut Nisse och började slänga snören och plast. Nisse stannade traktorn, klev ur och gick runt för att kika lite han med. Jag sa till han att hon aldrig varit borta såhär länge och att man inte vet vad som hänt. Efter bara nån minut svängde P-A´s bil ner på gårn och i baksätet skymtar jag min vackra prinsessa. Återfunnen !! Den känslan när jag fick se henne i baksätet är obeskrivlig. Jag vet att hon inte varit borta spec länge men det kan gott och väl räcka. Under tiden jag letade och även som P-A letade var det många bilar som passerade på vägen. Det finns gott om vilda djur i skogen som säkert skulle va intresserade av att smaka på en hund. Han hade hittat henne nere vid cykelbron i Immetorp. När han kom med bilen sprang hon upp från bron, ställde sig mitt på vägen och såg helt förvirrad ut. Han hade öppnat bildörren och ropat hennes namn. Hon hade sprungit som en kula, kastat sig över honom in i bilen och hoppat till baksätet där hon lagt sig platt ner. Skämdes...

 

Jag är så oerhört tacksam att jag har min tjej vid liv och att allt gick bra denna gången. Nu hoppas jag inte det händer nån mer gång. Varför hon sprang iväg kommer jag aldrig få veta men så länge jag har henne hos mig hel och frisk mår jag bra.